Brev till kamrat Stalin

Brev till kamrat Stalin
med Zachar Prilepin som postiljon                                                                  


Vi byggde socialism
Nu flyttar vi in människor i den.
Boris Slutskij


Vi slog oss ner i din socialism.


Vi tog del av landet som du skapat.


Vi förtjänade miljoner i de fabriker som dina arbetare och dina vetenskapsmän byggt upp.


Vi försatte företagen som du grundat i bankrutt och förde pengarna vi fått utomlands där vi lät uppföra palats för oss. Tusentals riktiga palats. Du hade aldrig ens en sådan villa, du ditt koppärriga missfoster.


Vi sålde de isbrytare och atomubåtar som du låtit bygga, och köpte oss jakter. Detta är förresten inte en metafor, utan fakta ur vår biografi.

Det är därför ditt namn känns som en irriterande klåda inom oss. Vi önskar att du aldrig hade funnits.


Vårt folk överlevde tack vare dig. Om inte du hade funnits, skulle våra farföräldrar och deras föräldrar ha kvävts i gaskamrar, regelrätt utplacerade från Brest till Vladivostok, och vårt öde skulle slutgiltigt ha beseglats. Du sände ut ryssar i sju led för att säkra vårt fortbestånd.


När vi talar om oss själva och säger att även vi krigade, är vi nog medvetna om att det endast skedde i Ryssland och att vi stred tillsammans med Ryssland, bakom de ryska soldaterna.


I Frankrike, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och överallt annanstans lyckades krigföringen inte så bra för oss eftersom vi blev insamlade och brända. Det gick endast för sig i Ryssland där vi fick skydd under dina motbjudande vingar.


Vi vill inte stå i tacksamhetsskuld till dig för att vi och vårt folk överlevde, du din mustaschprydda jävel.


Inom oss vet vi att vore det inte för din skulle skulle vi inte existera.


Det är den mänskliga tillvarons vanliga lag: ingen vill stå i tacksamhetsskuld till någon. Det är för tröttsamt! Det är irriterande och plågande för vem som helst att stå i tacksamhetsskuld. Vi vill bara ha oss själva att tacka för allt - vår talang, vårt mod, vårt intellekt och vår styrka.


Dessutom gillar vi inte dem som vi är skyldiga en stor summa pengar som vi inte klarar att betala tillbaka. Eller inte vill betala tillbaka.


Därför vill vi framställa saken som att vi inte har lånat något av dig, utan själva har arbetat ihop allt eller att någon gett oss ett par kilo sedlar i stora valörer i present, eller att de legat till ingen nytta någonstans - ja!  Just så var det, de låg och skräpade till ingen nytta och vi helt enkelt tog hand om dem. Så lämna oss i fred, försvinn ur vår åsyn, ditt kräk.


För att bli kvitt dig tänker vi hela tiden ut nya historier i genren alternativ historia, i genren bedrägeri och falskspel, i genren klumpiga lögner, i genren fantastiska och gemena lögner.


Vi säger – och då talar vi för en gångs skull nästan sanning – att du inte ömkade utan periodiskt tog livet av ryssar. Vi överdriver jämt antalet offer, tio eller till och med hundra gånger, men det är detaljer. Viktigare är det som vi tiger om: att vi varken bryr oss om det ryska folket eller dess intelligentia. När vi ställs inför dagens snabba och oavbrutna åderlåtning av landets befolkning och dess aristokrati glömmer vi oss själva och ser alltid dig – vilken hänförande paradox! Som om det inte var vi som tagit livet av den ryska byn och den ryska vetenskapen samt förpassat den ryska intelligentian till barfotalassarnas och bastardernas skara – men bakom allt detta, skratta nu inte, står du. Du som dog för 60 år sedan! Medan vi är helt oskyldiga. När vi kom hit var allt redan sönderslaget och förlorat. Våra miljarder har vi arbetat ihop i vårt anletes svett och vi började med två tomma händer! Vi har bara våra mödrar att tacka.


I ryssarnas utdöende som folk ser vi i alla fall bara en objektiv process. På din tid slog man ihjäl dem, nu dör de av sig själva. Du hann visserligen inte slå ihjäl så många, så idag dör de av egen fri vilja. Det är väl objektivt, eller?


Visst är det konstigt att Ryssland inte har lyckats åstadkomma någonting på trots sedan dess. Exempelvis har det inte kunnat bli en förnuftig och stark stormakt hur det än försöker, inte ens med hjälp av vår skapande verksamhet. Ännu en jävla paradox.


Vi säger att du dödade alla röda officerare och ställer ibland till och med de militärexperter du mördade på en piedestal, och hatar och trampar på dem du inte dödade. Du dödade Tuchatjevskij och Blücher, men skonade Vorosjilov och Budjonnyj. Därför är de båda sistnämnda talanglösa jävlar. Om det motsatta hade hänt, och Tuchatjevskij och Blücher hade överlevt hade de jävlarna varit de talanglösa jävlarna nu.


Hur det nu än var vet vi bestämt att du halshögg armén och vetenskapen. Att vi trots det hade en armén och en vetenskap, och idag under vårt styre varken har det ena eller det andra, får oss inte att tvivla.


Vi säger att inför det fruktansvärda kriget ville du inte komma överens med de "västerländska demokratierna", trots att en del "västerländska demokratier", som vi i hemlighet vet, kom utmärkt väl  överens med Hitler och andra västerländska makter och vissa östliga demokratier som bekände sig till fascismen och byggde fascistiska stater. Dessutom investerade finanskretsarna i det himmelskt upplysta USA en massa pengar i Hitler och hans ruttna framtid.


Vi har förlåtit alla och allt, det är bara dig vi inte har förlåtit.


Du hatades också av ”de västliga demokratierna” och ”de västliga autokratierna” och deras finanskretsar, och de hatar dig fortfarande eftersom de minns vem de den gången hade att göra med.


De hade att göra med någon som i alla avseenden var vår motsats. Din redovisning var en annan. Du var en annan pol. Du förde fram ett program som aldrig skulle kunna rymmas i vårt småskaliga medvetande.


Du stod i ledningen för det land som segrade i hela den mänskliga historiens värsta krig.


Hatet mot dig kan endast ses i proportion till dina gärningar.


Man hatar dem som handlar. Mot dem som är overksamma, finns inga förebråelser.


Vad gjorde ledarna i Frankrike eller Norge eller, låt oss säga, Polen när kriget började, är det någon som minns?


De gav inte ordern "Inte ett steg tillbaka!". De infördes inte spärrförband, i syfte att "rädda sin makt" (det är så vi, altruister och osjälviska varelser älskar att prata om dig). De kastade inte in regementen och divisioner i regnet av kulor och granater eller fyllde slagfälten med fält för någon liten kulles skull. De tvingade inte tonåringar att arbeta i ammunitionsfabriker och införde inga drakoniska straff för för sen ankomst till arbetet. Nej! Miljontals av deras medborgare arbetade lugnt och ansvarsfullt för Hitlertyskland. Vad kan man anklaga dem för? Hela världen riktar sina anklagelser mot dig.


Under ditt styre lades grunden till erövringen av rymden - om de hade levat lite längre hade den första rymdfärden inträffat under dig  och det hade varit outhärdligt. Tänka sig, en tsar, en mustaschprydd kejsare skulle fullständigt ha omformat världen och skickat ut en människa som en fågelunge utanför planeten - ur sin ständigt rykande pipa!


Å, om du hade levt ett halvsekel till hade inget bytt bort den storslagna kosmiska odyssén mot några I-pods och dataspel.


Ja, dessutom var det under dig som atombomben utvecklades – den som räddade världen från ett kärnvapenkrig och de ryska städerna från amerikanska kärnvapenanfall. Istället för Petersburg drabbades det varma och fosforescerande Hiroshima, och istället för Kiev det molniga och fredliga Nagasaki. Det var en fest för den demokrati som är oss så kär!


Du gjorde Ryssland till något landet aldrig varit tidigare – till den allra starkaste makten på vårt klot. Under hela mänsklighetens historia har inget imperium någonsin varit så starkt som Ryssland var under dig.


Vem kan tycka om det?


Vi anstränger oss hårt, men vi förmår inte göra oss av med arvet efter dig, upplösa ditt namn i vinden. Vi förmår inte byta ut det lysande minnet av dina stora bedrifter mot det mörka minnet av dina verkliga, ja monstruösa brott.


Vi är dig tack skyldig för allt. Förbannad vare du.


Från Rysslands liberaler

nedtecknat av Zachar Prilepin


Vi tackar Ny Tid (Finland) för att ha publicerat utdrag ur detta brev i Kristina Rotkirchs översättning. Här  utvidgat av Stefan Lindgren.