Vart tog Kinas kommunistiska parti vägen…?

Kjell Martinsson tar upp frågor om Kinas utrikespolitik under Mao,
med anledning av Anders Carlssons artikel "När (r) bröt med maoismen".

Världens största enskilda arbetarklass finns i Kina. Den har utvecklat Kina från ett bondesamhälle till en av världens största industrinationer på sex decennier. Men även andra länder utvecklas starkt. I Indien finns världens näst största arbetarklass som också formar sin nation på ett imponerande sätt. I Sydamerika pågår i flera länder den bolivarianska revolutionen med stora framgångar för arbetarklassen och folken. I andra delar av världen hotar imperialismen folken med krig och annat elände.

Vi minns Afghanistan, Irak, Libyen, Palestina för att ta aktuella akuta exempel.

Anders Carlssons artikel "När (r) bröt med maoismen" reser frågor som berör världens omedelbara utveckling och på sikt världsrevolutionen.

Den kommunistiska rörelsen hade efter andra världskriget regeringsmakten från ett delat Berlin till Peking och läget såg ljust ut för världsproletariatet. Dock fortsatte krigen i Sydostasien och Koreakriget (1950-53) ökade spänningarna mellan öst och väst. Ytterligare motgångar uppkom sedermera på 1960-talet t.ex. inom arbetarrörelsen i arabländerna. I Sydasien skulle dessutom det näst största asiatiska kommunistiska partiet – det indonesiska kommunistpartiet – gå mot ett katastrofalt nederlag. Mellan 1-4 miljoner indonesier dödades.

I det som kallas "Den stora polemiken" (Dikussionsartiklar mellan KKP och SUKP(b) de flesta från 1963, Utgivna av Oktoberförlaget, 1977) visar de politiska motsättningar som uppstod mellan broderländerna Sovjetunionen och Kina. Utan att närmare gå in på detaljer i denna diskussion kan vi konstatera att resultatet av denna dispyt inte gagnade världsrevolutionen. Men vem bromsade och vem sköt på? Mao Tsetung hade vid den Kinesiska folkrepublikens tillkomst 1949 upplevt flera kulturrevolutioner. Den första egentligen redan 1911. Den s.k. fjärdemaj rörelsen. Periodindelningen av revolutionerna har varierat över tiden och beroende på vem som skrivit om dem. (Se exempelvis Franklin W Houn: Den kinesiska revolutionens historia.) Mao själv skriver i januari 1940 i artikeln "Om ny-demokrati" om de fyra stadier som han ser beträffande enhetsfrontens historia i den kulturella revolutionen. 1. 1919-21. 2. Partibildandet och enhetsfronten med Kuomintang 1921-27. 3. Den nya revolutionära perioden 1927-37. 4. Andra enhetsfronten med Kuomintang och kriget mot Japan. En period som alltså pågick vid tillfället och som mynnade ut i KKP:s maktövertagande 1949.

En frågeställning som absolut kan diskuteras är om inte Mao gav Nixon en "dödskyss" 21 februari 1972, när bl.a. USA:s president och blivande utrikesministern Henry Kissinger besökte Peking.

Otvetydigt är att USA förlorade kriget mot Vietnam i april 1975.

Kanske räddade Mao Tsetung några miljoner människor från döden med sin kloka utrikespolitik? Kjell Martinsson