Svar till Anders Carlsson om "maoismen"

Kommunistiska partiet - f d KPML® - tar avstånd från maoismen läser jag i en artikel av partiordföranden Anders Carlsson 9 februari.

Argumenten för det ställningstagandet tycks mig grumliga.


Med "maoismen" måste man ju rimligen mena den form och utveckling av den marxist-leninistiska traditionen som förespråkades och praktiserades av Mao Zedong. Då måste ställningstagandet grundas på en konkret analys av Maos skrifter och praktik.

I Anders Carlssons inlägg hittar vi nästan ingenting av detta. Det säger sig självt att Mao Zedong inte kan göras ansvarig för de kapitalistfarare och mångmiljardärer som idag tagit rodret i Kinas kommunistiska parti; Maos teori gick ju i mycket ut just på att varna för och förebygga risken för ett sådant maktövertagande. Inte heller kan Mao Zedongtänkandet lastas för vad olika smågrupper som kallar sig maoistiska har haft för sig.

Anders Carlsson skriver att "maoismen" främst är en teori för bonderevolution och att dess svenska anhängare skulle ha påstått att "bonderevolutionens teori och praktik är allmängiltig och därmed tillämplig också i vår del av världen".

Det är en beskrivning som jag tror få maoister - kvarvarande eller tidigare - känner igen sig i.

Dessutom är det en förminskande beskrivning av Mao Zedongtänkandet, som hade bäring långt utanför det kinesiska bondesamhället. Det var inspirationskälla för en annan utveckling av den internationella socialismen än den som ägt rum i Sovjetunionen. Kulturrevolutionen var ett försök att införa återkommande rörelser som skulle förhindra byråkratisering av stat och parti och att borgerliga element tog makten. I en rad konkreta demokratiska problem ställde kineserna under Maos ledning frågorna på ett annat sätt. T ex gick man emot den sovjetiska uppfattningen om enmansstyre på företagen med olika modeller för kollektivt styre. Allt detta är Anders Carlsson medveten om men vill av något skäl inte erkänna dess betydelse. Hans kritik av "stora språnget" tycks påverkad av sentida Maofobier. För en materialist är det omöjligt att inte se sambandet mellan Kinas primitiva kapitalackumlation under Mao och det ekonomiska "under" som kapitalistfararna tar åt sig äran av.


Kinas kritik under Maos ledning av den "fredliga samexistensen" och hävdandet av de nationella befrielsekrigens avgörande roll i kampen mot imperialismen var också en utveckling som har vidare betydelse än Kinas nationella praktik.

Den enda ansatsen till egentlig politisk kritik av Mao Zedongs tänkande är Carlssons påstående att "maoismens grund i klassamarbete utgör dess akilleshäl". Samtidigt som han anför denna tes - som vi tidigare har hört till leda av trotskisterna - så säger han att den saken får diskuteras någon annanstans.

En så viktig teoretisk upptäckt borde naturligtvis ha underbyggts. Men det får vi alltså vänta på.

På en punkt kan jag i viss mån förstå Anders Carlssons resonemang. Kinas politik mot det sena Sovjetunionen som folkens huvudfiende framstår naturligtvis i backspegeln som bisarr. Där vill jag först säga något i sak:

- Ingen, inte heller Kina, kände till, eller kunde känna till, den fulla vidden av Sovjetunionens inre kris och förstod att den stod inför sitt sammanbrott. Det är alltså lätt att med facit i hand kritisera dem som varnade för Sovjets roll.

- Det sena Sovjet förde verkligen en äventyrlig politik, främst uttryck i invasionen av Afghanistan, kubanska truppexpeditioner till Afrika mm. Man behöver bara läsa debatterna i politbyrån mellan den verklighetsfrämmande Gromyko och marskalk Achromejev för att inse att gerontokraterna tappat greppet.

- Maos tes att "revisionismen är fascism" är inte omedelbart sann, men en berättigad varning och en sannolik prognos. Vare sig i Ryssland eller Kina tror jag att de nya herrarna kommer att tillåta så mycket som ett minimum av demokrati vid första organiserade folkresning. De väldiga redskap som den socialistiska staten skapat sätts in för kapitalistiska syften, då blir det fascism.

Skp insåg om inte annat instinktivt att det faktiskt fanns skillnader mellan Kinas intressen som stat och den politik som måste föras i vårt land. Såvitt jag vet var SKP exempelvis alltid mot EEC/EU - i allra högsta grad. Men det fanns andra exempel på felbedömningar av världsläget, påverkade av Kinas politik - jag minns med en viss skam att jag vid ett tillfälle argumenterade för att USA:s Pershingrobotar på västtysk mark var en motvikt mot Sovjets imperialism. Jag minns också att vi var tämligen likgiltiga för Palmekommissionens konkreta förslag om en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa, ett förslag som verkligen hade kunnat bli ett hinder för Nato:s expansion.

Men ärligt talat - vad hade Mao Zedong att göra med våra misstag begångna i ungdomlig enögdhet?

Eftersom jag på sistone fått frågan av r-are vill jag passa på att säga att jag fortfarande anser att det var berättigat att stödja mujahedin mot Sovjetunionen i Afghanistan. Det afghanska folkets breda massor ville verkligen inte ha Sovjets militär där (som Achromejev insåg och så envist argumenterade i politbyrån).

Till KP:s medlemmar vill jag säga: kasta inte ut barnet med badvattnet! Och som Marx sa: Varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program. Vilket är det verkliga steg av en verklig rörelse som KP vill börja med denna opåkallade ideologiska utrensning? Jag är idel öra.

Stefan Lindgren