"Av gnistan födes flamman" (V.I. Lenin). "En enda gnista kan tända en hel präriebrand" (Mao Zedong).

24 mars 2011

Rättvisepartiet dömer ut bombvänstern

USA-ledda militära styrkor har de senaste dagarna avfyrat hundratals Tomahawkrobotar mot mål i Libyen. Carl Bildt och andra västpolitiker uttalar förhoppningar om att Gaddafi ska störtas och ersättas av ny regim. En debatt har uppstått hur socialister och revolutionärer ska ställa sig.


Dagens Nyheter, som är det främ­sta svenska propagandaorganet för Västs militära insatser, skriver: "Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men här handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning." (huvudledare, den 21 mars).

Denna beskrivning har häpnadsväckande nog accepterats av en del av vänstern. Författaren Andreas Malm säger att "… de som alldeles nyss höll tyrannerna om ryggen (…) sänder sina trupper till revolutionens undsättning." Malm vill att svenska JAS-plan ska ansluta till de franska, amerikanska, brittiska, spanska, norska och danska stridsflygplanen. "Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens si­da", skriver han i en artikel på svtdebatt.se.

"Vi är försiktigt positiva till ett svenskt deltagande i den här operationen, säger vänsterledaren Lars Ohly", rapporterar TT. Att Socialdemokraterna är för ett svenskt deltagande är mindre överraskande.
För socialister utgör krig och revolutioner ett avgörande test. Den som står för en seger för revolutionen i Libyen och för att Gaddafi störtas mås­te fråga sig varför Väst ingriper just nu. Har Vita Huset och de svenska Moderaterna nu "ställt sig på revolutionens sida?" När har detta någonsin hänt tidigare?

Västmakterna har varit motståndare till revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern från första början. Hotet från kontrarevolutionen finns kvar. Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella organisation CWI har visat att revolutionen måste gå vidare för att säkra segern. Det handlar om att fortsätta bygga demokratiska kommittéer och arbetarorganisationer och länka samman dessa för att samla en revolutionär konstituerande församling. Den gamla statsapparaten måste monteras ner. Det handlar om att ha ett klart socialistiskt program, därför att så länge kapitalismen finns kvar kan massornas krav inte tillfredsställas och de reformer som genomförs förblir hotade. Att störta Mubarak, Ben Ali och Gaddafi är inte nog.

I Libyen tappade revolutionen kraft när den närmade sig Tripoli. En stor del av arbetarklassen i Libyen kom från andra länder och flydde hem. Den militärt välutrustade Gaddafi kunde återta en del mindre städer längs kusten och närma sig Benghazi.

De Västmakter som alldeles nyss var hans vänner och som därefter har sagt sig vara neutrala i revolutionen, såg nu sin chans.

Imperialismen har flera syften för sitt ingripande: a) att framställa sig som libyernas och demokratins vänner, b) att återta förlorat inflytande i Libyen och arabvärlden, c) att fortsät­ta att behålla sin kontroll över oljan och d) att kväsa revolutionen i Libyen och helst i hela Mellanöstern. I Bah­rain, Jemen och Saudiarabien förlitar sig regimerna på att Väst ger tyst stöd åt deras försök att krossa proteströrelsen med brutalt våld.

Västledarna säger att Gaddafi lätt hade kunnat ta Benghazi och att Västs robotar är det enda som kan skydda civila. Men inget av dessa påståenden kan tas för givna. Till exempel menade TV4:s reporter Lottie Cronstrand att de städer Gaddafi intagit på väg österut var mindre oljehamnar medan Benghazi var en an- nan sak. Vad gäller skyddet har civila redan dödats av Västs robotar samtidigt som Gaddafi kan svara med än mer desperata motåtgärder.

Bloggaren Anders Svensson, partikamrat med Andreas Malm i Socia­listiska Partiet, ger också sitt stöd till FN/USA med argumentet att "Västvärldens ingripande har tagits emot väl av den libyska befolkningen".

Så kan det vara just nu, men det finns många liknande exempel ge­nom historien. Brittiska trupper välkomnades på Nordirland 1969, när de påstods komma för att skydda katolikerna. År 1988 välkomnades indiska trupper av tamiler på norra Sri Lanka. Det tog inte lång tid innan opinionen vändes, och strider inleddes mellan IRA och de brittiska trupperna likväl som mellan tamilsk gerilla och den indiska armén. De socialistiska grupper som först uttalat sig för trupperna tvingades då byta uppfattning.

En annan jämförelse är från Gulfkriget 1991, då USA först gav stöd till kurderna i norr och sedan shiitiska rebeller i söder att göra uppror för att sedan låta Saddam Hussein krossa dem. De kurdiska ledarna i norra Irak har en lång historia av krossade förhoppningar om stöd från USA.
Anders Svensson hänvisar till spanska revolutionen och att revolutionärer då (Leo Trotskij m fl) inte var motståndare till att vapen skickades till den republikanska sidan i kriget mot Franco. Han får dock leta förgäves för att hitta några krav – från nå­gon verklig marxist i någon revolution – på att imperialistiska makter ska ingripa på revolutionens sida.

I Libyen handlar imperialismens agerande inte om att beväpna rebellerna, utan om att gå vid sidan om rebellerna och göra dessa till support- rar av USA och FN.

Socialister är inte vindflöjlar. Vi måste säga sanningen – även det mått av frihet som har uppnåtts un­der den senaste månaden är hotat om massrörelsen underordnas Västmakterna. De framsteg som gjorts i Nordafrika och Mellanöstern kan bara försvaras med revolutionära, demokratiskt massförankrade medel.

Malms och Svenssons parti, SP, försöker rädda partiets ansikte med kravet att "de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning". Detta är naturligtvis långt mer orealistiskt än att ställa fullt ut nödvändiga socialistiska krav. Den regering som eventuellt installeras av Västmakterna i Libyen kommer inte att stå på revolutionens sida.

"Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk" är en klassisk formulering i det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels. Att ställa hoppet till utomstående imperialistis­ka makter och ökända högerpolitiker är en kapitulation. Principen om "min fiendes fiende är min vän" har lett vis­sa socialister att tro att valet står mellan Gaddafi och Sarkozy. När USA:s krig i Afghanistan inleddes 2001 fanns det på motsvarande sätt de som ansåg att man måste stödja antingen USA eller talibanerna. Men som Egypten och Tunisien nyss har visat finns det en kraft som utmanar både diktatorer och Västledarna – den revolutionära masskraften hos arbetare, ungdomar och fattiga i bå­de städerna och på landsbygden.

Alternativet till att ge stöd till Västmakternas militära aktioner är en o­beroende arbetarpolitik. Fackföre- ningar och socialister i Väst måste stå emot sina regeringar inom utrikespolitiken likväl som i kampen mot åtstramningspolitik m m inom landet. Facken kan börja med omedelbara aktioner mot libysk olja och annan handel.

Arbetarklassens svar på Hitlers och Mussolinis militära stöd till Fran­co i det spanska inbördeskriget från 1936, var de internationella brigader­na där 32 000 arbetare från 53 länder deltog. Socialister betonade också hur kampen i t ex Frankrike skulle kunna ge stöd till revolutionen i Spanien. Revolutionen i Libyen behöver stöd, i första hand från revolutionärer i Egypten och Tunisien, för att svara med den masskraft som är nödvändig för att besegra Gaddafi och imperialismen.

Offensivs redaktion

6 kommentarer:

  1. Undrar över hur reflexartat en del reagerar. Alla uppror betraktas som genuint folkliga, medan jag som gammal man minns Katangas och Biafras utbrytningsförsök. En ännu äldre man, De Broca i Italien, 85 år och Libyenexpert, uppgav i en intervju i början av inbördeskriget att Benghasi under de senaste 15 åren gjort uppror minst tre gånger!
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  2. Reflexartade reaktioner inträffar också när media har utnämnt en stat
    som diktatur och särskilt när diktatorn också där har demoniserats.
    Underförstått att ”Väst” och därmed vi snälla svenskar ställer upp
    på gemensam kamp mot denna diktator, vilket innebär sanktioner främst
    ekonomiska, men också utfrysning över huvud taget av detta arma diktaturland.
    Följden blir försämrade förhållanden för dem som lever där, men stor självgod
    tillfredsställelse hos eliten i västländerna (inkl vårt land) uppvisat i TV-soffor
    med låtsasdiskussioner. Alla är överens eftersom de utgör de godaste av goda.
    Men hur ska vi ha det på detta klot med ca 200 stater, av vilka mer än hälften
    anses vara diktaturer. Så långt tänker inte de som sitter i sofforna.
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  3. Till Offensivs redaktion:
    Fäster mig vid sista orden: att besegra Gaddafi och imperialismen.
    Ska det göras samtidigt? Eller först störta Gaddafi (med hjälp av imperialisterna) och sen besegra imperialisterna?
    Eller först besegra imperialismen (kanske med viss hjälp av Gaddafis dvs Libyens vpl soldater) och sen Gaddafi?
    Finns det andra alternativ?
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  4. Detta är Benghazi-rebellernas tredje uppror inom 15 år. De kommer från suseiniklanen och hyllar den av Gaddafi störtade kung Idris I som också tillhörde denna klan. De till och med marscherar under hans libyska flagga med den franska trikolorens färger. Idris I gjorde sitt yttersta för att ställa sig in hos länder som Frankrike och England och både britterna och amerikanerna fick hålla militärbaser i Libyen. Han odlade också nära kontakter till länder som Saudiarabien vars wahhabistiska rörelse han verkar ha varit sympatiskt inställd till. Idag stöds rebellerna av Quatar som också tillhör denna inriktning. Under Idris I (se svenska Wikipedia) berikade sig en liten elit men de fattiga förblev fattiga.

    Wahhabismen liksom även den inriktning av Islam som tillämpas i Benghazi (vilken den nu är) är skeptisk till nymodigheter och suseiniklanen verkar aldrig ha förlåtit Gaddafi för att han störtade deras älskade kung Idris I. Ännu mindre verkar de ha förlåtit att han tog in hundratusentals svarta gästarbetare med en annan hudfärg och kultur än den egna. Wahhabismen misstror sådana blandningar av kulturer och suseiniklanen verkar dela denna inställning. Därav lynchningarna och massakrerna på dussintals svarta gästarbetare i rebellkontrollerade områden.

    Saudiarabien och Quatar som revolutionens förtrupp i Arabvärlden efter att saudierna skickat in 2000 soldater som krossade den helt fredliga demokratirörelsen i Bahrain? Hm ...

    Men upprorsrörelsen i Cyrenaica har ändå legitima krav. Som Turkiet föreslagit så behövs det ett eldupphör, upprättande av korridorer för att få fram humanitär hjälp till krigets offer och för att skydda utländska medborgare. Samt intensiva förhandlingar mellan regeringen och rebellerna för att skapa fred och lägga grunden för en demokratisering. Turkiet och andra fredliga länder kan lämpligen även föreslå upprättandet av en federation i Libyen så får sanusierna äntligen bestämma över sig själva och slipper fortsätta med de ständiga upproren. Se även min blogg www.metrobloggen.se/thirdworld där jag skriver mycket om Libyen, Afghanistan och USA:s statsterrorism i regionen. / Björn Blomberg

    SvaraRadera
  5. Stefan Lindgren har idag en högintressant kommentar om Algeriet på sin blogg Jorden runt på 8 dagar. Som jag uppmärksammar på min blogg Third World så arbetar idag libyska stamledare i de västra delarna av landet (och säkert även i de östra) för en nationell försoningsprocess liknande den i Algeriet.

    Man har förhandlat med regeringen och utverkat att ingen som lägger ned vapnen ska straffas och i en ceremoni nyligen överlämnade regeringen i Tripoli 150 rebelliska krigare som lagt ned vapnen till stamledarna som lovat att behandla dem med respekt.

    Det är en mycket obehaglig mediesituation just nu. Båda sidor borde få göra sin röst hörda i Libyen, men i mainstreammedia bedrivs en propagandakampanj som är helt sanslös.

    SvaraRadera
  6. Det är roligt att när det kommer till USA´s/neocons invasionskrig finns en (okej, nästan :-) )sammstämmighet mellan "extremvänstern" och de nationella. Allt motstånd mot detta är positivt. För att se vilka som ligger bakom(om ni inte redan visste det), se BBC Panorama: The War Party.

    SvaraRadera